Cogito, ergo sum.

Cogito, ergo sum - jag tänker, alltså finns jag.

Det är bara det att jag tänker så mycket. Jag förundras över hur många tankar som faktiskt får plats i huvudet, och hur det hela tiden kommer nya. Rent teoretiskt så borde uppkomsten av nya tankar avta, med tanke på hur många som redan finns där inne. Fast känslan är inte densamma, snarare tvärtom.

Jag läste någonstans om hur hjärnans lagringsmöjlighet avtar att utvecklas efter det att man fyllt 25(om det är sant eller ej låter jag vara osagt). För mig känns det ganska skönt om det är så, för annars är jag rädd att mitt huvud kommer att spricka av alla tankar.

Det vore en sak om det var så att alla dessa tankar ledde till någon slags kunskap, något som jag kunde dra nytta av. Men så är det inte heller, för det mesta som jag tänker på är glömt inom ett par dagar, tills nästa gång det poppar upp i huvudet.

Jag vet inte hur många andra 24-åringar som har en massa block liggandes överallt för att inte tankarna ska svämma över. Nej, jag är nog ganska så ensam om att klockan två på natten gå upp och skriva en hel sida om ordet Längtan.

Detsamma vore det om jag pga alla dessa tankar hade ett utmärkt minne, men så är det inte heller. Jag skrev ett brev för ett par dagar sen till en vän. Dagen där på fick jag ett mail där hon tackade för mina tankar och reflektioner - och jag kan inte ens minnas hälften jag skrev! Kanske just för att där de tankarna var, finns det nya nu.

Jag skulle även kunna diskutera i timmar om nästan vad som helst, eftersom jag ofta har funderat på just det som kommer till diskussion. Så länge det inte kommer till teknik, fysik, kemi eller matematik! Skulle jag ges obegränsad med tid att säga allt som jag tänker på, allt som jag funderar på, så skulle nog personen som lyssnar få blödande skavsår i öronen innan jag slutat prata.

Men jag tycker om mina tankar med, ibland, för det är väl just dem som gör mig till jag?