Varför ska man leva liksom? Det är en fråga som far genom huvudet dagligen. Jag tycker att saker och ting kan vara roliga. Jag har människor som jag tycker väldigt mycket om och just nu händer det väldigt mycket spännande i mitt liv.
Men att leva med minnen som är så smärtsamma att jag får kräkkänslor bara jag tänker på dem är något som jag inte vill acceptera. Jag har svårt att finna den acceptansen.
Jag är less på att ha mina tankar, jag är less på mina känslor och jag är less på mitt agerande. Jag vill bara vara fri. Jag vill vara sams med mig själv. Men just nu är det bråk inom mig. Det är som att en hel armé slåss i mitt bröst.
Jag vet att detta kommer att ge med sig, och jag vet att det kommer kännas bättre. Men just nu, i skrivande stund, är jag så less på livet...
4 kommentarer:
*kramar*
Tack Hanna, den behövdes..
Hur det kan/kommer vara är ofta en klen tröst just i själva ögonblicket.
Styrkekramar åt ditt håll!
Det är ju precis som du säger. Det kommer att bli bättre. Men man har faktiskt rätt att må pissdåligt också. Vi kan inte gå omkring och vara tacksamma och glada hela tiden tyvärr.
En av anledningarna till att jag gillar dig så mycket är att du känner alla känslor fullt ut. Du mjäkar inte. Inget mittemellan - och just det där mittemellan är jag så himla trött på här i mellanmjölkens land.
Hellre himmel eller helvete än halvklart väder så att säga!
Största kramen från Sunnansjö och Oscar och din pantertant!Det blir bättre!
Skicka en kommentar