Konsten att vända en dag.

Jag sitter i soffan iklädd mjukisoverall med en fleecefilt runt mig och läser Malins blogg. Kan hon få en dag att vända, finns det hopp om att även jag ska kunna det. Jag är imponerad över folk som har den förmågan att vända och göra något bra av det som varit mindre bra.

Men det är en sån dag då jag helst vill bara vill gömma mig under täcket och försvinna. Jag har inte sovit en blund inatt, jag är orolig och känner mig inte alls på humör för någonting. Mina tankar spökar med mig och jag måste anstränga mig för att inte falla.

Även fast det snart är kväll så är det ändå inte försent att vända den här dagen, göra något bra av den. Kanske jag skulle kunna läsa en bra bok? Teckna? Göra en stor kopp te, krypa ner under täcket och mysa? Eller kanske jag skulle kunna fixa med mina foton!

Först tänker jag ringa min bror och kolla om han köpt nya Mando-skivan och om den är något att ha (slipper jag köpa den om den är dålig ;))



Jag vill dansa och må bra!

Det är nog så det är...

Jag är inget Whitney-fan, och kommer nog heller aldrig bli. Men en fin tjej påminde mig om texten i just denna låten, och det är nog så det är, det är nog så det ska vara, step by step...

Jag vill helst vara framme nu, klara av, må bra och göra bra. Men det fungerar inte. Jag måste tänka om. Det är steg för steg, inte springa, utan ta den tid som krävs.

Låta kropp och själ läka, låta den tiden få finnas. Inte stressa mig själv över det som jag inte klarar, utan försöka se till de förändringar som jag faktiskt gjort. Förhoppningsvis kommer det andra med, så småningom.

Step by step it is!

Att ta sitt liv på allvar.

Hur gör man när man tar sitt liv på allvar?

Jag saknar svar. Är det jag som inte vet?

Pausar lite...

Skrapsår och blånaglar.

Jag vet inte vart modet kom ifrån och jag vet inte hur jag gjorde. Men igår så provtränade jag med ett damlag i fotboll! Så fruktansvärt nervöst det var, både innan och under träningen. Ja, innan jag ens kommit dit!

Men det var så roligt! Jag kände verkligen hur mycket jag saknat fotbollen och hur mycket jag trivs på planen. Det kändes som att tiden bara flög iväg och innan vi ens börjat var det dags att avsluta.

Med tanke på att jag inte spelat på tre år så hade jag kallt räknat med att jag skulle vara sämst och att jag inte alls skulle hänga med. Men det var dumt att tänka för så var det verkligen inte, jag är så nöjd med hur det kändes.

Så idag har jag två skrapade knän, en halv tånagel på en tå och ytterligare två blånaglar. Men jag är även så glad, så euforisk på något vis! Önskar att det här var känslan varje dag...

Fräcke Poppe!

Guldklimp, ögonsten, rackarunge, ångvälten, "kärt barn har många namn" och i de flesta fall är det nog rackarunge som stämmer bäst in, men han är förjäkla go och jag skulle kunna göra vad som helst för att få en riktigt mysig (möjligtvis kladdig ;)) Poppe-kram just nu!



Ni behöver inte oroa er, han heter Pontus, inte Poppe ;) Men till vardags är det ändå Poppe som gäller..

En dag som vände.

I morse vaknade jag med tröttheten i hela kroppen, varenda liten muskel värkte och när jag kollade på klockan insåg jag att jag hade sammanlagt sovit i tre timmar, långt ifrån tillräckligt!

Det kanske hade varit ok om det hade varit en engångsföreteelse, men det har varit så här flera nätter i rad. Jag kan bara inte sova!

Så det var verkligen med tunga steg som jag gick in till stan idag för veckans terapi-timme. Det kändes som att jag hade bomull i hela huvudet och jag tänkte att jag kommer inte kunna fokusera på någonting idag.

Men tack vare ett samtal jag hade igår med en otroligt fin tjej så hittade jag orden som jag så länge saknat. Jag hade förmåga att uttrycka det som känns, och det var så skönt.

Men det satte igång många jobbiga och trassliga tankar, trassel som för hoppningsvis ska lösas upp så småningom, men idag var det bara jobbigt. Men det är ett framsteg att jag ens vågar tänka på det, att jag kan börja prata om det.

Så efter en tre timmar lång tupplur nu på eftermiddagen känns det som att bomullen i huvudet flugit sin kos och tankarna har lugnat sig bra mycket, riktigt skönt!

Nu bubblar te-vattnet i vatten-kokaren, och jag har krupit upp i soffan under ett täcke. Känner mig trött i huvudet, men det är en skön trötthet, en välkommen trötthet.

Varför finns jag?

Ja, det är djupa tankar idag, tankar som tänks men inte skrivs. För det är faktiskt en fråga jag som oftast ställer mig; varför finns just jag?

Hur tänkte de när det bestämdes att just jag ska finnas här på jorden, och vad var meningen?

Vad är det jag ska göra, vad är det jag ska åstadkomma? Vilken är min uppgift, har jag överhuvudtaget någon uppgift?

Det finns säkert lika många svar som det finns frågor, det saknas säkert lika många svar som det finns frågor, man måste säkert söka sitt eget svar. Det är bara att jag skulle vilja ha det där svaret nu, just nu.

Ledsamhet

Jag är ledsen idag, jag är ledsen men jag vet inte riktigt varför. Jag har svårt att hitta ord som beskriver känslan, jag har svårt att sortera i vad det egentligen är jag känner.

Det finns så många känslor! Jag önskar ibland att man bara hade ett fåtal, för det blir så krångligt när man kan känna så mycket.

Det är så svårt när vissa saker är så fruktansvärt dubbla, när jag å ena sidan bara vill, å andra sidan vill jag inte alls.

Jag känner mig fruktansvärt kluven idag, och det är inte ett dugg roligt, bara ledsamt.

Jag visste inte hur jag skulle reagera...

Jag tog mig en promenad i det otroligt fina, varma solskenet idag. Hade egentligen varken ork eller lust till det, men när jag öppnade kylskåpsdörren för att göra lunch så fanns där bara en halvfylld flaska med hostmedicin, vilket inte känns sådär jättemättande.

Jag tycker att det är ganska jobbigt att gå och handla mitt på dagen eftersom det kan vara en del folk i affären då, plus att den affären som ligger här nedanför är ganska liten och trång. Så därför bestämde jag mig för att gå till den som ligger lite längre bort, just för att den är större och lite mer rymlig.

Så när jag kommer fram och ska gå in i affären så försöker jag öppna dörren men det går inte. Samtidigt kommer det en familj bakom mig som också ska in i affären. När de går förbi mig och öppnar dörren bredvid så inser jag att jag försökt att öppna fel dörr! Lite pinsamt, men jag bara log mot den andra familjen och tänkte att så kan det bli ibland. Då säger den största tjejen i familjen (säkerligen 15 år eller så); " Ha ha fel dörr, hur dum får man bli"! Hur kan man säga så till någon, och hur kan hennes föräldrar tillåta att hon säger så?

Jag visste ärligt inte vad jag skulle säga, första tanken var "jäkla unge, vilket pucko!", men samtidigt ville jag inte bli impulsiv och säga ngt jag kanske skulle ångra. Tänkte att hon kanske har ngt fel, som gör att hon säger sådana saker, eftersom inte föräldrarna reagerade ens. Tycker det var väldigt dåligt av hennes föräldrar, hur de hanterade situationen, nu kollade de bara på mig som att jag var helt knasig.

Ja, jag vet inte, och ärligt talat så orkar jag inte ens bry mig. Men det kändes så konstigt och jag vart bara helt chockad. Är man dum för man råkar öppna fel dörr? Nej, knappast! Hur skulle jag veta vilken dörr man går in igenom, det fanns ju två! ;)

Min idol!

Detta är en människa som jag bara avgudar, om man ändå hade förmågan att uttrycka sig som honom så vore livet liiite roligare ;)



Enjoy!

Så här känner jag mig idag.

Det är inte lätt när det är svårt.

När jag som bäst behövde det.

Innan jag flyttade från Linköping så tänkte jag att så fort jag flyttat så kommer saker och ting att bli så mycket bättre, det kommer liksom magiskt att ordna sig. Väldigt naivt och inte ett dugg sant!

Så nu, tre veckor efter flytten, så börjar det sjunka in att det fortfarande är en lång väg att gå och att jag fortfarande behöver kämpa varje dag för att orka, klara och göra bättre. Det är bara det där att när det känns som att man kämpar och kämpar utan att det händer något så blir man lätt uppgiven. Tankarna har mer än en gång varit där att jag funderat på om det någonsin kommer att ge något, om det någonsin kommer att bli bra.

Jag tycker att det är så svårt att hålla motivationen och humöret uppe när det känns som att ingenting fungerar och när det känns som att minsta syssla är jobbigare än jobbigast.

Men idag så fick jag en sån där varm och go känsla i maggropen. Det var en vän som skrev till mig att hon var glad över att jag finns, att just jag finns! Det var så härligt att läsa, och jag känner mig fortfarande helt glad och varm. Det var precis när jag som bäst behövde det!

Så nu kan jag fortsätta kämpa, nu orkar jag med. Det kommer att bli så mycket bättre, bara jag orkar låta tiden göra sitt, bara jag orkar med.

Idag ska bli en bra dag!

Är det någon som kan förklara?

Jag köpte ganska nyligen filmen "Margot at the Wedding", en film som fått bra kritik, har bra skådespelare och fått många priser. Men jag har nu börjat se filmen tre gånger och varje gång har jag fått slå av efter tjugo minuter. Jag förstår inte filmen. Jag tycker inte om att inte förstå... jag vill förstå!

Från den Oscars®-nominerade författaren och regissören Noah Baumbach (The Squid and the Whale) kommer en rolig och härligt ärlig film om den ömma, absurda och ibland plågsamma relationen mellan syskon. Oscars®-vinnaren Nicole Kidman och Golden Globe-nominerade Jennifer Jason Leigh ”spelar med en kompromisslös oräddhet" i denna naket ärliga film, som blottar alla aspekter av mänsklig komedi.

Margot (Nicole Kidman) är en intelligent och rapp novellförfattare som skapar kaos var hon än dyker upp. Hon ger sig av på en överraskningsresa till sin frisinnade syster Paulines (Jennifer Jason Leigh) bröllop. Margot, med sonen Claude (Zane Pais) i släptåg, anländer med dunder och brak. Från den stund hon möter Paulines fästman – den arbetslöse artisten Malcolm (Jack Black) – börjar Margot så frön av tvivel om äktenskapet. Följden blir en ”ofta briljant och rolig film där man vrider sig i vånda”. Källa: CDON

Men när jag tänker på att regissören är Noah Baumbach så kan tänker jag att det inte är konstigt att jag inte förstår. Jag såg "The Squid and the Whale" säkert fyra gånger och jag förstår ännu inte den filmen, jag tycker bara att den är väldigt konstig. Så jag kanske ska ge upp mitt försök att förstå även denna film. Jag antar att Noah Baumbach inte tillhör en av mina favorit-regissörer.

Nytt, nytt, nytt!

Äntligen, efter tre veckor har bredbandsbolaget lyckats leverera det bredband som från början var lovat vara inkopplat första veckan...

Det är ganska energikrävande att byta stad, lägenhet och göra en ny-start. Jag är mest trött hela tiden och har egentligen inte orkat med särskilt mycket. Men det betyder att det finns mer som väntar när jag väl orkar.

Jag trivs otroligt bra i min nya fina lägenhet (utlovade bilder kommer så småningom, möjligtvis på facebook). Den har ett grymt härligt kök, ett litet men fint vardagsrum, hall och badrum. Är för det mesta glad över att den ligger på fjärde våningen, med undantag när jag flyttade in och allt skulle bäras upp ;)

Jag är glad, trött, förvirrad, lättad, nervös, upprymd och väntar bara på att jag ska landa någonstans i allt detta...