Nytt år

Om ett halvt dygn går vi in på det nya året; 2009. Det är med blandade känslor som jag faktiskt välkomnar ett nytt år.

2008 har varit ett år i förändringens tecken, jag har störtdykt, kraschat, stapplat, tvivlat, svajjat och det är långt ifrån alla dagar som varit bra.

Men 2008 har även inneburit förändring, insikt, kämpaglöd, nyvunnen styrka och det här året har i stort varit min räddning.


Jag tror att 2009 kommer att innebära många fler berg och dalbanor, känslostormar, insikter och förändringar.

Redan i januari flyttar jag till en ny stad, jag ska återigen prova på skolbänken när jag entrar universitetets dörrar. Förhoppningsvis kommer det även innebära en del nya kontakter, nya "bra" människor att umgås med.

Jag känner mig fortfarande otroligt rädd för att falla, rädd för att tappa modet och inte orka. Men jag känner mig trygg i att jag då har det stöd och den hjälp jag behöver.

Så för första gången på länge välkomnar jag ett nytt år!

Välbehövlig paus.

Jag tar paus nu, packar min väska och åker västerut. Jag ska först ta en fika på stan med en jättefin människa, ska bli otroligt kul och skönt att få prata med henne en stund. Men i eftermiddag går tåget till Göteborg där jag ska andas hav, prata och må lite bättre. Jag hoppas att jag även kan komma fram till några slutsatser, lösningar eller att jag bara kan få ordning på det som känns mindre bra. Jag längtar...

(Så här fint var det vid tinnerbäcken i helgen)

Att vara modig.

"Det är ingen konst att vara modig om man inte är rädd." Tove Jansson

Det skulle jag behöva just nu. Jag behöver mod, rädslan har jag redan, nu inväntar jag mitt mod. Modet att göra annorlunda, modet att välja, modet att gå emot, modet att stå upp för det.

Jag har funderat, tänkt, diskuterat och resonerat. Jag måste välja, jag måste vara modig...


(bilden är ett resultat av gårdagens promenad runt tinnerbäcken)

Ljus.

De senaste två jularna har jag spenderat mestadels på sjukhus, och har därför gått miste om både julpynt(ljusstakar), julmust och julgran, vilket är de saker som jag tycker känns viktigast till julen.

Jag är beroende av ljus, i alla dess former. Allra bäst är det nog med levande ljus i massor. Levande ljus värmer så bra med. Jag har ljus överallt i lägenheten, på varenda fönsterbläck, bord och hyllor.

I söndags, nu när jag fortfarande håller mig på benen och är hemma så passade jag på att klä min julgran. Inte bara det att jag då får strålande ljus i hela vardagsrummet, den är även klädd precis som jag vill ha den.

Som nu här på morgonkvisten, även fast jag inte sovit inatt, så är det så mysigt med en strålande julgran, massor med snö utanför fönstret, levande ljus på bordet och frukosten är snart framdukad.

Varför denna strävan att vara bättre än jag är?

Bara lite bättre, lite mer, mer ofta...

Det finns alltid något som kunde gjorts annorlunda, bättre. Men är det verkligen det jag ska sträva efter hela tiden, att göra saker och ting så himla mycket bättre? Räcker det inte med det jag redan gör?

Mitt friska jag, mitt logiska jag kan både tänka och inse att det räcker gott och väl med det jag redan gör. Mitt logiska och vältänkande jag kan även tänka att jag har faktiskt klarat av ganska mycket, att jag inte behöver göra allting perfekt, att jag inte hela tiden behöver klara av, att jag duger precis som jag är.

Mitt mindre friska tänk har inte riktigt samma uppfattning. Det försöker hela tiden övertyga mig att jag borde gjort lite mer, lite bättre och mer ofta.

Jag försöker verklgien tänka att jag inte hela tiden måste vara bättre än vad jag redan är, men det är så svårt!

Nya människor.

Jag har vanligtvis svårt för att träffa nya människor. Jag är inte särskilt förtjust i ytliga konversationer. Jag tycker inte om det intensiva festandet. Jag har verkligen svårt för beröring och fysisk kontakt, något som ibland känns oundvikligt i dagens kram-samhälle. Allt detta ihop gör att jag har svårt att hitta nya människor att umgås med, människor som är "bra".

Idag ska jag träffa en "ny" människa. En tjej som jag uppfattar som otroligt gullig, omtänksam och klok. Jag är alltid lika nervös, orolig och spänd inför ett nytt möte. Men jag tror att det kommer gå hur bra som helst den här gången. Jag längtar!

Tankar.

Tankarna är många, oroliga, virriga, snurriga, panikartade, överväldigande och tröttheten har infunnit sig som en konstant känsla, bosatt sig i min kropp och tagit över.

Jag behöver hitta den inre friden, ro att vara, lugn att finnas i, trygghet som känns.

Julen närmar sig med stormsteg. Själv vill jag bara trycka på den där paus-knappen, eller åtminstone göra så att tiden går lite mer sakta.

Just nu skulle det vara så mycket enklare att bara stänga av och köra på, låta allting rinna av mig som vatten. Men jag vet att det har sina konsekvenser, för man kan inte få saker och ting att rinnna av som vatten, utan efterdyningarna skulle vara här inom kort och berätta hur mycket illa jag gjort mig själv.

Jag måste orka kämpa på, jag måste vara modig och snäll mot mig själv...

Cogito, ergo sum.

Cogito, ergo sum - jag tänker, alltså finns jag.

Det är bara det att jag tänker så mycket. Jag förundras över hur många tankar som faktiskt får plats i huvudet, och hur det hela tiden kommer nya. Rent teoretiskt så borde uppkomsten av nya tankar avta, med tanke på hur många som redan finns där inne. Fast känslan är inte densamma, snarare tvärtom.

Jag läste någonstans om hur hjärnans lagringsmöjlighet avtar att utvecklas efter det att man fyllt 25(om det är sant eller ej låter jag vara osagt). För mig känns det ganska skönt om det är så, för annars är jag rädd att mitt huvud kommer att spricka av alla tankar.

Det vore en sak om det var så att alla dessa tankar ledde till någon slags kunskap, något som jag kunde dra nytta av. Men så är det inte heller, för det mesta som jag tänker på är glömt inom ett par dagar, tills nästa gång det poppar upp i huvudet.

Jag vet inte hur många andra 24-åringar som har en massa block liggandes överallt för att inte tankarna ska svämma över. Nej, jag är nog ganska så ensam om att klockan två på natten gå upp och skriva en hel sida om ordet Längtan.

Detsamma vore det om jag pga alla dessa tankar hade ett utmärkt minne, men så är det inte heller. Jag skrev ett brev för ett par dagar sen till en vän. Dagen där på fick jag ett mail där hon tackade för mina tankar och reflektioner - och jag kan inte ens minnas hälften jag skrev! Kanske just för att där de tankarna var, finns det nya nu.

Jag skulle även kunna diskutera i timmar om nästan vad som helst, eftersom jag ofta har funderat på just det som kommer till diskussion. Så länge det inte kommer till teknik, fysik, kemi eller matematik! Skulle jag ges obegränsad med tid att säga allt som jag tänker på, allt som jag funderar på, så skulle nog personen som lyssnar få blödande skavsår i öronen innan jag slutat prata.

Men jag tycker om mina tankar med, ibland, för det är väl just dem som gör mig till jag?

Vad är hälsa? del 2.

Jag vet att jag kanske har snöat in på det här med hälsa, men jag kan inte slå det ur tanken. Vad är egentligen hälsa? Jag har tidigare bloggat om ämnet och det inlägget kan du läsa här.

Men efter att jag idag berörts av inte mindre än fyra blogginlägg där mammor till tonårsdöttrar är oroliga över att just deras dotter drabbats av en ätstörning så kan jag inte låta bli att återigen spinna vidare på min frågeställning.

För ska det verkligen vara så att det får fortsätta så här? Bara på Bup i Stockholm får 300-400 ungdomar vård för sina ätstörningar varje år. Tänk sedan att inte ens hälften av alla ätstörningsfall kommer under behandling, de flesta lider i tystnad. Det är mycket lidande.

Men vad är det som gör att förekomsten av ätstörningar eskalerat? Kanske är det så att det är mer accepterat i dagens samhälle att faktiskt vara ätstörd. Eller är det så att samhället idag har en skev syn på vad hälsa är, att vi tvunget måste gå ner i vikt till varje pris? Vad är det som gör att så många unga tjejer(för det är störst andel tjejer) vill så desperat gå ner i vikt, att det till slut urartar i en ätstörning? Vad är det som blir bättre när vi nått den där efterlängtade undervikten?

Jag skulle kunna gå till mig själv och där finna mina svar, men det är inte dem jag vill åt. Jag vill veta vad samhället tycker, vad folket tycker, vad experter tycker.

Det här är verkligen något som upptagit en stor del av mina tankar på sistone och när jag då i torsdags satt framför datorn och skrev hade jag tv:n på i bakgrunden. För er som inte vet så går programmet "Du är vad du äter" på torsdagskvällarna. Jag har ganska så negativa åsikter om det här programmet och vanligtvis skulle jag inte välja att se det. När jag hörde att just det programmet började reste jag mig för att gå och byta kanal när jag hörde "Anna Skipper - hälsoexpert". Då slog det mig, vem vet inte bättre vad hälsa är, än en hälsoexpert?

Ja det kan tyckas löjligt att fråga en människa, som anser att svenska befolkningen ska leva på alger, vad hälsa är. Men jag kunde inte undgå möjligheten att få hennes syn på det hela. Så nu har jag skickat iväg ett välformulerat mail till Anna. Det ska verkligen bli intressant att höra vad hennes åsikt är.

Tills dess fortsätter jag att fundera för mig själv.

Barnhemmet.

Har sett den här filmen idag; "Barnhemmet handlar om Laura som återvänder tillsammans med sin man och deras son Simon till barnhemmet hon växte upp i. Det är nu övergivet, men hon beslutar sig för att rusta upp det och driva det som förr. Deras nya hem och de mystiska omgivningarna väcker Simons fantasi och pojken börjar alltmer dras in i ett universum fylld av fantasifulla sagor och inte helt oskyldiga lekar. Simons värld bekymrar och skrämmer Laura och väcker dunkla och otäcka minnen från hennes egen barndom till liv." Källa:CDON


Trodde inte att jag skulle säga det men jag gillade faktiskt filmen. Fördomsfull som jag är mot övernaturliga krafter i skräckfilmer, väntade jag mig flygande spöken och rinnande blod. Men det var ingenting sånt. Lagom mycket spänning, precis så där så att man ryser till vid ett par tillfällen. Egentligen en ganska fin historia när allt gått ihop på slutet. Ja, jag är positvit överraskad, och sen kan jag inte låta bli att tycka bra om att de pratar spanska!

Skillnaden mellan längtan och förväntan.

Det här låg jag länge och funderade på igår kväll. Vad är egentligen skillnaden mellan längtan och förväntan? Finns det en definition som särskiljer de båda?

Jag läser nämligen en bok där karaktären i boken skriver ett brev med följande text; "förväntningar tar död på allt. Det farligaste man kan göra är att ta något för givet, och du måste lära dig att inte ha förväntningar, utan att vänta" och "längtan för mig ständigt närmare livets, orkanens, mitt eget centrum".

Självklart var jag tvungen att så upp båda orden på Wiktionary, och där fick jag upp följande definitioner:

Längta; "verkligen åstunda något, ofta under en längre tid; verkligen se fram emot något, positivt"

Förvänta; "ha som förväntning, tro och anta /att något/ kommer att vara på ett visst sätt"

Dock känner jag att jag inte har fullständing klarhet i det här. För när jag läser boken så får jag nästan känslan av att förväntan är något som i det närmsta är negativt(kanske med risken för att bli besviken?). Men samtidigt det ofta som man hör hur förväntansfulla barnen är inför jul, är det också med negativ klang?

Eller är det så att förväntning är något som är avgränsat, att hela bilden för hur den eventuella händelsen är uppmålad, medans längtan är mer ospecifierad. Förväntan kan ju gärna gå ifrån att vara något positivt till att nästan bli ett krav på en särskild situation/människa. Förväntningar inkluderar ofta fler människor med, vilket gör att förutsättningarna kan förändras.

Kanske är det så att längtan är mer en känsla en vad förväntan är? och eftersom känslor varken kan vara rätt eller fel så är längtan, särskilt för karaktären i boken ovan, något väldigt positivt. Det finns faktiskt ingen som kan ändra på ens egen längtan, utan det är egentligen bara jag som kan ändra på min längtan.

Jag tycker om både längtan och förväntan. Men kanske är det så att längtan ändå känns mer fritt, mer jag.

Min lilla rocker!

Jag saknar min vän, min lilla tjej. Hon är faktiskt åtta år gammal nu. Åtta år! Jag kommer ihåg första gången jag höll henne i mina armar, det lilla knytet.

Jag kommer även ihåg när hon skulle få en lillebror och vart tillfrågad vad lillebror skulle heta; Jimmy Jansson eller Jesus, blev svaret. Jimmy Jansson för det är största idolen och Jesus eftersom det snart var jul.

Samma jul fick hon Jimmy Janssons skiva i julklapp. Från det att vi ätit upp kvällsmaten så rockade hon och jag till "Vi kan gunga" hela kvällen. Låten stod på repeat och innan kvällen var slut kunde jag vartenda ord i låten. Men shit vad vi rockade!

Jag saknar henne, min lilla rocker, som nu är stora tjejen. Till jul får jag se henne igen och återigen förundras över hur jäkla snabbt hon växer och hur mycket jag faktiskt tycker om henne.

Mina känslor befinner sig just nu i en berg och dalbana.

nSom jag skrivit en del om förut här på bloggen så är det dags för mig att förflytta mig väster ut. Jag ska flytta till Göteborg. Jag längtar så in i norden tills den dag jag bor där. Men fram tills dess är det som att åka konstant berg och dalbana känslomässigt.

Just nu sitter jag och väntar på ett besked om en lägenhet. Kanske att hon ringer och säger att hon vill att just jag ska flytta in. Är det så så går flyttlasset på söndag. Jag kan liksom inte låta bli att hoppas på att det är just så det kommer bli. Men samtidigt fasar jag. Hur ska jag orka? Hur ska jag hinna? Det är ju så sjukt mycket att göra.

Så samtidigt som jag går här och intalar mig att sannolikheten för att just jag ska få lägenheten är lika med -2, så kan jag inte låta bli att flytta runt mina kartonger, slänga ner ett par böcker och tänka att det vore jäkligt skönt att inleda nästa vecka i Göteborg!

Jag har varit på citat-jakt.

Jag kan bara inte låta bli att förälska mig i citat, ord som berättar, meningar som betyder och tankar som ifrågasätter.


"He who wants to sit under the tree shall not mind the falling leaves"

”Man elsker ikke mennesker fordi de er vakre, men man synes de er vakre fordi man elsker dem”

Så där, nu fick ni inte bara två stycken kloka citat, utan även en språklektion i norska och engelska :)