I morse vaknade jag med tröttheten i hela kroppen, varenda liten muskel värkte och när jag kollade på klockan insåg jag att jag hade sammanlagt sovit i tre timmar, långt ifrån tillräckligt!
Det kanske hade varit ok om det hade varit en engångsföreteelse, men det har varit så här flera nätter i rad. Jag kan bara inte sova!
Så det var verkligen med tunga steg som jag gick in till stan idag för veckans terapi-timme. Det kändes som att jag hade bomull i hela huvudet och jag tänkte att jag kommer inte kunna fokusera på någonting idag.
Men tack vare ett samtal jag hade igår med en otroligt fin tjej så hittade jag orden som jag så länge saknat. Jag hade förmåga att uttrycka det som känns, och det var så skönt.
Men det satte igång många jobbiga och trassliga tankar, trassel som för hoppningsvis ska lösas upp så småningom, men idag var det bara jobbigt. Men det är ett framsteg att jag ens vågar tänka på det, att jag kan börja prata om det.
Så efter en tre timmar lång tupplur nu på eftermiddagen känns det som att bomullen i huvudet flugit sin kos och tankarna har lugnat sig bra mycket, riktigt skönt!
Nu bubblar te-vattnet i vatten-kokaren, och jag har krupit upp i soffan under ett täcke. Känner mig trött i huvudet, men det är en skön trötthet, en välkommen trötthet.
5 kommentarer:
Hej
Jag var inte i nordstan men jag var utanför. Gick från Operan till brunnsparken vid 2 tiden.. vart det jag ? :p
Te på kvällskvisten är underbart=)
Kram
Te är bäst helt enkelt :)
Ibland när man börjar dra i trassel i garn så trasslar det ju till sig ännu mer innan man lyckas helt trassla upp det och rulla till ett nystan.. Men så plötsligt så hittar man en bit och kan reda ut en bit till, sen trasslar det lite igen och sen hittar man en till bit och kan reda upp lite till osv.. Tror det kan vara samma med känslotrassel..
*kramar*
Ja, jag tror också att det är så med känslotrassel, att det måste nystas upp en bit i taget...
Varma kramar!
Skicka en kommentar