En eftermiddag möttes jag och H i Brunnsparken, tillsammans vandrade vi uppåt avenyn, skrattandes och bubblandes om det som hänt sedan vi sist träffades. Till slut fann vi det kafé där det fanns plats vid ett bord ute i solskenet. Vi beställde kaffe och satte oss ner... och det var där, då som jag förstod att det fanns någon som delade mina mystiskt, konstiga, oförklarliga, ologiska och mest förunderliga tankar. Jag svamlade som vanligt på om si och så, när H plötsligt utbrister "Kan du läsa mina tankar eller?!", och jag föll nästan av stolen... finns det verkligen fler som har dessa mystiska funderingar, dessa så totalt ologiska tankemönster? Jag fortsatte att spinna vidare på hur jag tänker och hon hakade på, snart satt vi nästan och fyllde i varandras meningar..!
Tiden gick väldigt snabbt, jag hade först tänkt att en och en halv timme räcker långt för en kopp kaffe, men där beräknade jag fel, efter två timmar kändes det mycket väl som att jag hade kunnat fortsätta långt till. Men eftersom jobb väntade så fick vi spara på det till en annan dag.
Jag är i vilket fall väldigt glad över den där känslan, den där känslan av att någon förstår när man själv tycker att det verkar som mest ologiskt.
4 kommentarer:
Ja visst känns det skönt och man känner inte sig så ensam i sina tankar iheller. Jag hoppas att jag oxå hitta en sådan person någon gång.
Ta hand om dig.
Kramar många/ lellan
Åh Johanna! Ja, vi ska definitivt fortsätta en annan dag. Tack för att du finns. många kramar till dig ~
Men jösses, HUR i hela fridens namn kan man jämföra U2 med Bob hund?!?! Mycket ska man visst höra innan man dör... men det här övergår mitt förstånd, totalt! haha, helt förvirrad nu. ;)
Hoppas du haft en fin helg vännen!
kramar
Nu har jag skaffat konto där ändå som du tipsade om. Så att jag kan prenumerera på en massa bloggar. Ja ok, jag gillar det väl liiite då... ;)
Tack för en jättetrevlig fika igår!
Stor kram!
Skicka en kommentar