Ja, det är så jag känner just nu, att det drar åt två håll.
En del drar åt det som är friskt, "normalt" och bra. Jag lär mig mer och mer om mig själv, jag lär mig hur jag ska behandla mig själv och hur jag ska lyssna på mig själv. Jag kommer till insikt efter insikt om hur det egentligen är och hur det ska vara. Jag är modig och jag vågar...
Den andra delen av mig kämpar fortfarande, om inte mer nu, med att klara av, med att orka kämpa. Jag önskar mig fri från panikångesten, jag önskar mig sömn och lugn. Men där känns det nästan som att det går åt fel håll. Mardrömmarna blir fler och fler, läskigare och starkare. Det är inte bara en gång per natt som jag vaknar med skräcken i kroppen... Jag vill tro att även detta hållet tillhör processen, att det är något som är nödvändigt för att ta mig framåt. Men just nu känns det som att en del av min kropp inte vill vara med, inte orkar kämpa...
Jag vet inte hur jag ska få de två delarna att gå ihop?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar