Idag gör det ont.

Ja, så är det. Det gör ont...

Jag måste lära mig att tänka efter före.

När jag blir stressad, pressad eller känner att jag inte har rikigt rätt att uttrycka mig i en situation så har jag förmågan att svara enklast möjligast på en fråga. Jag gör det liksom inte medvetet, utan det bara kommer.

T.ex om någon ställer fram en kopp kaffe framför mig och frågar om jag vill ha kaffe, så kan jag svara ja bara för att det är enklast. Jag kanske egentligen inte ville ha det där kaffet. Men i tanken så har jag redan utvärderat situationen hur jag kan vara till minst besvär. Helt sjukt att det blir så, för det är ju inte jobbigt egentligen att bara hälla ut kaffet, inte dricka det.

Jag har verkligen börjat tänka mig för i situationer där det skulle kunna bli så här. Börjat tänka efter före, vad är det jag egentligen vill?

Men idag så åkte jag dit så det small om det. Ett par välformulerade ord som gjorde att jag kände mig både stressad, pressad och nervös resulterade i att jag helt och hållet struntade i vad jag känner och svarade utifrån att jag varken har rätt att känna eller tycka. Jag kan verkligen bli så arg på mig själv när detta händer. Nu sitter jag här och har fattat ett beslut som jag absolut inte vill.

Tur att beslut går att ändra... även fast det krävs en gnutta mod!

Välkomstbrev och en aning flyttpanik.

"Du hälsas välkommen till Pedagogen i Göteborg vt 2009"

Yes, det är nu det ska börja, i nästa vecka för att vara mer exakt. Huh! Hur ska jag klara detta? Hur i hela friden ska jag orka? Det kommer att gå!

Annars är det flyttkartonger, flyttkartonger och packning som upptar mina tankar. Vad kommer jag att behöva ha med mig till den nya lägenheten, vad kommer jag inte ha plats för och vad är det jag måste lägga till?

Det kommer att gå bra, det kommer att bli bra...

Du vet hur du ska göra, det har du alltid vetat.

Du vet hur du ska få mig på bra humör, det har du alltid vetat.



Du vet vad som behövs, du vet vem jag är. Tack underbara du!


(pga inaktiverad inbäddning blev det live-versionen)

Det kan bara bli bättre nu...

Året började inte direkt som jag tänkt mig. Jag hade målat upp för mig hur det här året ska bli så bra, så annorlunda. Men precis som förra året så inleddes det på sjukhus.

Men det som är bra är att det bara kan bli bättre nu! Det är en vecka och tre dagar kvar tills flyttlasset går. Det är en vecka och fem dagar kvar tills jag återigen börjar på universitetet. Jag är verkligen hur nervös som helst inför båda delarna, men samtidigt så längtar jag så mycket! Jag hoppas bara jag hinner bli frisk...

Nytt år

Om ett halvt dygn går vi in på det nya året; 2009. Det är med blandade känslor som jag faktiskt välkomnar ett nytt år.

2008 har varit ett år i förändringens tecken, jag har störtdykt, kraschat, stapplat, tvivlat, svajjat och det är långt ifrån alla dagar som varit bra.

Men 2008 har även inneburit förändring, insikt, kämpaglöd, nyvunnen styrka och det här året har i stort varit min räddning.


Jag tror att 2009 kommer att innebära många fler berg och dalbanor, känslostormar, insikter och förändringar.

Redan i januari flyttar jag till en ny stad, jag ska återigen prova på skolbänken när jag entrar universitetets dörrar. Förhoppningsvis kommer det även innebära en del nya kontakter, nya "bra" människor att umgås med.

Jag känner mig fortfarande otroligt rädd för att falla, rädd för att tappa modet och inte orka. Men jag känner mig trygg i att jag då har det stöd och den hjälp jag behöver.

Så för första gången på länge välkomnar jag ett nytt år!

Välbehövlig paus.

Jag tar paus nu, packar min väska och åker västerut. Jag ska först ta en fika på stan med en jättefin människa, ska bli otroligt kul och skönt att få prata med henne en stund. Men i eftermiddag går tåget till Göteborg där jag ska andas hav, prata och må lite bättre. Jag hoppas att jag även kan komma fram till några slutsatser, lösningar eller att jag bara kan få ordning på det som känns mindre bra. Jag längtar...

(Så här fint var det vid tinnerbäcken i helgen)

Att vara modig.

"Det är ingen konst att vara modig om man inte är rädd." Tove Jansson

Det skulle jag behöva just nu. Jag behöver mod, rädslan har jag redan, nu inväntar jag mitt mod. Modet att göra annorlunda, modet att välja, modet att gå emot, modet att stå upp för det.

Jag har funderat, tänkt, diskuterat och resonerat. Jag måste välja, jag måste vara modig...


(bilden är ett resultat av gårdagens promenad runt tinnerbäcken)

Ljus.

De senaste två jularna har jag spenderat mestadels på sjukhus, och har därför gått miste om både julpynt(ljusstakar), julmust och julgran, vilket är de saker som jag tycker känns viktigast till julen.

Jag är beroende av ljus, i alla dess former. Allra bäst är det nog med levande ljus i massor. Levande ljus värmer så bra med. Jag har ljus överallt i lägenheten, på varenda fönsterbläck, bord och hyllor.

I söndags, nu när jag fortfarande håller mig på benen och är hemma så passade jag på att klä min julgran. Inte bara det att jag då får strålande ljus i hela vardagsrummet, den är även klädd precis som jag vill ha den.

Som nu här på morgonkvisten, även fast jag inte sovit inatt, så är det så mysigt med en strålande julgran, massor med snö utanför fönstret, levande ljus på bordet och frukosten är snart framdukad.

Varför denna strävan att vara bättre än jag är?

Bara lite bättre, lite mer, mer ofta...

Det finns alltid något som kunde gjorts annorlunda, bättre. Men är det verkligen det jag ska sträva efter hela tiden, att göra saker och ting så himla mycket bättre? Räcker det inte med det jag redan gör?

Mitt friska jag, mitt logiska jag kan både tänka och inse att det räcker gott och väl med det jag redan gör. Mitt logiska och vältänkande jag kan även tänka att jag har faktiskt klarat av ganska mycket, att jag inte behöver göra allting perfekt, att jag inte hela tiden behöver klara av, att jag duger precis som jag är.

Mitt mindre friska tänk har inte riktigt samma uppfattning. Det försöker hela tiden övertyga mig att jag borde gjort lite mer, lite bättre och mer ofta.

Jag försöker verklgien tänka att jag inte hela tiden måste vara bättre än vad jag redan är, men det är så svårt!

Nya människor.

Jag har vanligtvis svårt för att träffa nya människor. Jag är inte särskilt förtjust i ytliga konversationer. Jag tycker inte om det intensiva festandet. Jag har verkligen svårt för beröring och fysisk kontakt, något som ibland känns oundvikligt i dagens kram-samhälle. Allt detta ihop gör att jag har svårt att hitta nya människor att umgås med, människor som är "bra".

Idag ska jag träffa en "ny" människa. En tjej som jag uppfattar som otroligt gullig, omtänksam och klok. Jag är alltid lika nervös, orolig och spänd inför ett nytt möte. Men jag tror att det kommer gå hur bra som helst den här gången. Jag längtar!

Tankar.

Tankarna är många, oroliga, virriga, snurriga, panikartade, överväldigande och tröttheten har infunnit sig som en konstant känsla, bosatt sig i min kropp och tagit över.

Jag behöver hitta den inre friden, ro att vara, lugn att finnas i, trygghet som känns.

Julen närmar sig med stormsteg. Själv vill jag bara trycka på den där paus-knappen, eller åtminstone göra så att tiden går lite mer sakta.

Just nu skulle det vara så mycket enklare att bara stänga av och köra på, låta allting rinna av mig som vatten. Men jag vet att det har sina konsekvenser, för man kan inte få saker och ting att rinnna av som vatten, utan efterdyningarna skulle vara här inom kort och berätta hur mycket illa jag gjort mig själv.

Jag måste orka kämpa på, jag måste vara modig och snäll mot mig själv...

Cogito, ergo sum.

Cogito, ergo sum - jag tänker, alltså finns jag.

Det är bara det att jag tänker så mycket. Jag förundras över hur många tankar som faktiskt får plats i huvudet, och hur det hela tiden kommer nya. Rent teoretiskt så borde uppkomsten av nya tankar avta, med tanke på hur många som redan finns där inne. Fast känslan är inte densamma, snarare tvärtom.

Jag läste någonstans om hur hjärnans lagringsmöjlighet avtar att utvecklas efter det att man fyllt 25(om det är sant eller ej låter jag vara osagt). För mig känns det ganska skönt om det är så, för annars är jag rädd att mitt huvud kommer att spricka av alla tankar.

Det vore en sak om det var så att alla dessa tankar ledde till någon slags kunskap, något som jag kunde dra nytta av. Men så är det inte heller, för det mesta som jag tänker på är glömt inom ett par dagar, tills nästa gång det poppar upp i huvudet.

Jag vet inte hur många andra 24-åringar som har en massa block liggandes överallt för att inte tankarna ska svämma över. Nej, jag är nog ganska så ensam om att klockan två på natten gå upp och skriva en hel sida om ordet Längtan.

Detsamma vore det om jag pga alla dessa tankar hade ett utmärkt minne, men så är det inte heller. Jag skrev ett brev för ett par dagar sen till en vän. Dagen där på fick jag ett mail där hon tackade för mina tankar och reflektioner - och jag kan inte ens minnas hälften jag skrev! Kanske just för att där de tankarna var, finns det nya nu.

Jag skulle även kunna diskutera i timmar om nästan vad som helst, eftersom jag ofta har funderat på just det som kommer till diskussion. Så länge det inte kommer till teknik, fysik, kemi eller matematik! Skulle jag ges obegränsad med tid att säga allt som jag tänker på, allt som jag funderar på, så skulle nog personen som lyssnar få blödande skavsår i öronen innan jag slutat prata.

Men jag tycker om mina tankar med, ibland, för det är väl just dem som gör mig till jag?

Vad är hälsa? del 2.

Jag vet att jag kanske har snöat in på det här med hälsa, men jag kan inte slå det ur tanken. Vad är egentligen hälsa? Jag har tidigare bloggat om ämnet och det inlägget kan du läsa här.

Men efter att jag idag berörts av inte mindre än fyra blogginlägg där mammor till tonårsdöttrar är oroliga över att just deras dotter drabbats av en ätstörning så kan jag inte låta bli att återigen spinna vidare på min frågeställning.

För ska det verkligen vara så att det får fortsätta så här? Bara på Bup i Stockholm får 300-400 ungdomar vård för sina ätstörningar varje år. Tänk sedan att inte ens hälften av alla ätstörningsfall kommer under behandling, de flesta lider i tystnad. Det är mycket lidande.

Men vad är det som gör att förekomsten av ätstörningar eskalerat? Kanske är det så att det är mer accepterat i dagens samhälle att faktiskt vara ätstörd. Eller är det så att samhället idag har en skev syn på vad hälsa är, att vi tvunget måste gå ner i vikt till varje pris? Vad är det som gör att så många unga tjejer(för det är störst andel tjejer) vill så desperat gå ner i vikt, att det till slut urartar i en ätstörning? Vad är det som blir bättre när vi nått den där efterlängtade undervikten?

Jag skulle kunna gå till mig själv och där finna mina svar, men det är inte dem jag vill åt. Jag vill veta vad samhället tycker, vad folket tycker, vad experter tycker.

Det här är verkligen något som upptagit en stor del av mina tankar på sistone och när jag då i torsdags satt framför datorn och skrev hade jag tv:n på i bakgrunden. För er som inte vet så går programmet "Du är vad du äter" på torsdagskvällarna. Jag har ganska så negativa åsikter om det här programmet och vanligtvis skulle jag inte välja att se det. När jag hörde att just det programmet började reste jag mig för att gå och byta kanal när jag hörde "Anna Skipper - hälsoexpert". Då slog det mig, vem vet inte bättre vad hälsa är, än en hälsoexpert?

Ja det kan tyckas löjligt att fråga en människa, som anser att svenska befolkningen ska leva på alger, vad hälsa är. Men jag kunde inte undgå möjligheten att få hennes syn på det hela. Så nu har jag skickat iväg ett välformulerat mail till Anna. Det ska verkligen bli intressant att höra vad hennes åsikt är.

Tills dess fortsätter jag att fundera för mig själv.

Barnhemmet.

Har sett den här filmen idag; "Barnhemmet handlar om Laura som återvänder tillsammans med sin man och deras son Simon till barnhemmet hon växte upp i. Det är nu övergivet, men hon beslutar sig för att rusta upp det och driva det som förr. Deras nya hem och de mystiska omgivningarna väcker Simons fantasi och pojken börjar alltmer dras in i ett universum fylld av fantasifulla sagor och inte helt oskyldiga lekar. Simons värld bekymrar och skrämmer Laura och väcker dunkla och otäcka minnen från hennes egen barndom till liv." Källa:CDON


Trodde inte att jag skulle säga det men jag gillade faktiskt filmen. Fördomsfull som jag är mot övernaturliga krafter i skräckfilmer, väntade jag mig flygande spöken och rinnande blod. Men det var ingenting sånt. Lagom mycket spänning, precis så där så att man ryser till vid ett par tillfällen. Egentligen en ganska fin historia när allt gått ihop på slutet. Ja, jag är positvit överraskad, och sen kan jag inte låta bli att tycka bra om att de pratar spanska!